Invasiva arter

Jättelokan introducerades i Sverige som trädgårdsväxt under sekelskiftet 1800–1900-talet. Jättelokans frön sprids med vatten och vind och även via oss människor genom att frön kan fastna i bildäck, på kläder eller följer med jord som grävts upp och flyttats.

Arten är flerårig och har en långlivad fröbank. Detta innebär att jättelokans frö kan ligga vilande i marken länge, upp till sju-åtta år, innan de gror. För att bli av med jätteloka, är det därför nödvändigt med upprepade insatser.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Jätteloka Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Gul skunkkalla

Gul skunkkalla är en storvuxen kallaväxt från Nordamerika som är mycket invasiv, och som sprider sig utmed våra vattendrag och i våtmarker. På många platser i Sverige har vi en chans att stoppa spridningen om vi tar tag i problemet nu.

Gul skunkkalla är en flerårig och långlivad växt som kan bli 80 år, den har också en långlivad fröbank. Varje planta producerar en stor mängd frö som kan flyta iväg långa sträckor i vattnet. En enda blomkolv kan producera upp till tusen frön. Spridning kan också ske genom att små rotdelar lossnar och ger upphov till nya plantor.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Gul skunkkalla Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Jättebalsamin

Jättebalsamin kommer ursprungligen från Himalaya och togs till Sverige som trädgårdsväxt och för biodling men etablerade sig snabbt i svensk natur. I dag finns jättebalsamin i stort sett i hela Sverige.

Arten är ettårig och sprids oavsiktligt, med människor eller fordon som har arbetat i jord som innehåller frön och via vattendrag. Det räcker med en lätt beröring på den mogna frökapseln för att jättebalsamin ”explosionsliknande” ska sprida sina frön.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Jättebalsamin Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Naturvårdsverket - Bekämpning av jättebalsamin Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Tromsöloka

Tromsölokan är nära besläktad med den mer kända arten jätteloka (Heracleum mantegazzianum). Tromsölokan har under lång tid används som grönsak och kryddväxt på många andra håll i världen. Den kan därför ha lite olika ursprung. Tromsölokan sprider sig med vatten och vind som transporterar dess frön långa sträckor, men den sprider sig även vegetativt genom rotsystemet då den är flerårig (perenn).

Tromsölokan är vanligare i norra Sverige men finns även söderut i landet. Det finns ett antal fynd i Blekinge. Tromsöloka och jätteloka ger upphov till en hybrid som är vanligt förekommande i Blekinge bland annat vid Mörrumsån. Denna hybrid, liksom tromsölokan, är flerårig och förökar sig vegetativt genom rotsystemet och är därför svårare att bekämpa än jättelokan.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Tromsöloka Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Sidenört

Sidenört är en flerårig växt från Nordamerika och togs till Sverige som trädgårdsväxt. I södra Sverige har sidenört börjat sprida sig ut i naturen från privata trädgårdar. I övriga landet förekommer den främst på soptippar. Växten är snabbväxande och konkurrerar ut befintlig växtlighet. Växten är även giftig för betande djur och kan vara ett problem om den etablerar sig hagar och betesmarker.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Sidenört Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Gudaträd

Gudaträd är ett ganska litet träd (oftast 6–10 meter högt) som härstammar från Kina/Taiwan och kom till Europa under 1700-talet som trädgårdsväxt och finns idag förvildad i stora delar av Europa. Den förökar sig med både rotskott och frön. Fröna sprider sig främst med vind och vatten långa sträckor. Gudaträd avger kemiska substanser från rotsystemet som hindrar frön från andra arter att gro.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Gudaträd Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Smal vattenpest

Smal vattenpest är en vattenväxt med ursprung i Nordamerika som har kommit till Europa som akvarieväxt. Tömning av akvarier i dammar och vattendrag har gjort att växten har spritt sig och finns nu i stora delar av landet.

Smal vattenpest har tätt kransställda blad och blir upp till en meter lång. Den blommar i juli–september med vita till ljuslila små blommor i bladvecken. Den sprids vegetativt genom att släppa växtdelar som flyter i väg och rotar sig på nya platser. Smal vattenpest skiljs från den andra arten av vattenpest (Elodea canadensis ) med sina mer långsmala styva blad som oftast är tydligt nedåtrullade mot stjälken.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Smal vattenpest Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Signalkräfta

Den nordamerikanska signalkräftan har importerats och satts ut i ett 20-tal europeiska länder för att ersätta inhemska flodkräftor som drabbats av kräftpest. Men signalkräftor visade sig själva bära på kräftpestsvampen. Därför ska de aldrig planteras ut i vatten där flodkräftan kan leva. Signalkräftan liknar vår inhemska flodkräfta som är mörkare i färgen, men vuxna signalkräftor har även ljusa (vit-turkosa) fläckar i "tumgreppet" på klorna. De saknas hos flodkräftan.

Eftersom signalkräftan har så pass stor spridning i landet är det inte möjligt att utrota den. Ett hanteringsprogram har tagits fram som syftar till att förebygga och minimera negativa effekter av signalkräfta på biologisk mångfald samt vägleda om hur fisket och nyttjande av signalkräfta fortsatt kan bedrivas.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Signalkräfta Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Gulbukig vattensköldpadda

Det finns tre underarter; Rödörad, gulbukig och gulörad vattensköldpadda och de är en av de mest invasiva arterna i världen, troligen som en följd av att det är ett populärt husdjur som ofta släpps ut i naturen när man tröttnat på den. Den är med på EU:s lista över invasiva främmande arter.

Den är anpassningsbar och kan leva i både sjöar, dammar och vattendrag där den äter både vattenväxter och djur. Den kan förutom att äta upp inhemska skyddsvärda arter även sprida allvarliga djursjukdomar. Vissa sjukdomar som salmonella kan även spridas till människor. I Sverige kan den ännu inte reproducera sig ute i naturen, men med ett varmare klimat finns det en risk att detta kan ske i framtiden.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Gulbukig vattensköldpadda Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Blomsterlupin är en populär trädgårdsväxt från Nordamerika som sprider sig i längs vägrenar där de gör tillvaron svår för många ängsarter. Det är en snabbväxande, flerårig art som sprider sig effektivt med frön, men även genom underjordisk jordstam. Eftersom blomsterlupin är en kvävefixerande art ökar kvävehalten i jorden där den växer, vilket kan påverka omgivande flora som trivs i mager jord. Blomsterlupin konkurrerar även ut övrig flora genom att de skuggar lågväxande arter.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Blomsterlupin Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Parkslide

Parkslide kommer ursprungligen från östra Asien och förekommer naturligt i bland annat Japan, Kina och Korea. Arten växer ursprungligen i vulkanbranter och tål både mycket höga och mycket låga temperaturer. Den kom till Sverige som trädgårdsart men har nu etablerat sig framför allt utmed vägar, ledningsdragningar och i bebyggda områden.

Parkslide är en flerårig ört med bambuliknande stammar och underjordiska utlöpare som bildar stora bestånd. Parkslide har en mycket stor spridningskraft och kan snabbt ta över stora områden. Det är nästan omöjligt att bekämpa parkslide och därför är det mycket viktigt att stoppa spridning en av arten. Växten sprider sig med mycket små rot till och växtdelar och åtgärder kan trigga växten att skjuta sidoskott. Gräv inte och flytta inte på jord där det växer eller har vuxit parkslide. Det är viktigt att ta reda på hur man ska hantera parkslide innan man rör i beståndet. Ibland är det bättre att låta beståndet vara om det inte utgör ett stort problem på växtplatsen. Innan du gör något läs Naturvårdsverkets vägledning.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Parkslide Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Naturvårdsverket - Vägledning Parkslide Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Kanadensiskt gullris

Kanadensiskt gullris är en flerårig ört som kommer från östra Nordamerika. Växten har odlats som prydnadsväxt och sprids från många trädgårdar ut i naturen där den blivit allt vanligare. Arten blir ca 50–200 cm hög och kännetecknas av de otaliga, små och gula blomkorgarna som sitter på grenar i toppen på växten. Bladen sitter direkt på stammen och är långsmala, sågtandade och cirka 20 cm långa. Växten blommar först i augusti och bildar en stor mängd frön som sprider sig långa sträckor med vinden. Den förökar sig även vegetativt med rotsystemet. Det är vanligt att arten snabbt bildar stora bestånd där den etablerats. Kanadensiskt gullris liknar höstgullris (Solidago gigantea ) som även den är en invasiv art som spridits från trädgårdar. Båda dessa arter ska inte förväxlas med det inhemska gullriset (Solidago virgaurea) som är lägre och har större blommor och bredare blad.

Naturvårdsverket - Kanadensiskt gullris Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Sjögull

Sjögull är en flytbladsväxt som ursprungligen kommer från Centraleuropa och Asien. Under slutet av 1800-talet infördes den som prydnadsväxt i svenska dammar.

Bladen är upp till tio centimeter och har en tydligt vågad kant och flyter på vattenytan precis som näckrosblad. Den blommar i juli till augusti med en gul blomma som har flikiga kanter och som inte är lika kompakt som den gula näckrosens blomma. Där det är mycket blommande sjögull kan det se ut som en heltäckande gul matta på vattenytan. De täta bestånden konkurrerar ut annan växtlighet genom att solljuset hindras från att nå ner i vattnet. De bidrar också till övergödning då näring från bottensedimenten tas upp och sedan frigörs i vattnet när växten bryts ner inför vintern.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Sjögull Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Vattenpest

Ytterligare en art av vattenpest finns i Blekinges sjöar och vattendrag det är vattenpest. Den kan bli upp till ett par meter lång och har centimeterlånga blad som sitter i täta kransar längs stjälken. Vattenpest kan ha införts avsiktligt som prydnadsväxt till dammar, eller oavsiktligt följt med vid transporter av gods, från Nordamerika till Europa under 1800-talet. Även denna vattenpestart är invasiv och har stor spridning i länet.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Vattenpest Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Vresros

Vresros är en rosväxt med stora mörkt rosenröda till vita blommor från nordöstra Asien. Den importerades till Europa som prydnadsväxt och för att stabilisera dynmiljöer. Den växer huvudsakligen längs stränder och kan konkurrera ut naturlig inhemsk flora.

Vresros sprider sig till att börja med framför allt genom att skjuta rotskott. Efter etablering får den en sekundär spridning genom nypon och frön. Arten är svårbekämpad och utrotning kräver stora och dyra insatser.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Vresros Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Svarthuvad snigel

Svarthuvad snigel har sitt ursprung i Kaukasus och upptäcktes för första gången i Sverige under hösten 2019. Idag finns ett 70-tal bekräftade förekomster i Sverige men mörkertalet är troligtvis stort. Den har förmodligen spridits genom handel av jord och växter. Eftersom arten är ny i Sverige, saknas fortfarande mycket kunskap om artens ekologi och hur den påverkar vår natur.

Snigeln kan bli 45 millimeter lång och känns igen på sitt svarta huvud och i övrigt gråaktiga kropp. Den kan skiljas från andra liknande snigelarter genom att den alltid har andningshålet baktill i mantelns högersida. Liknande arter som trädgårdssnigel (Arion distinctus), parksnigel (Arion fasciatus) och gråsidig skogssnigel (Arion circumscriptus), har alltid andningshålet framtill i mantelns högersida.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Svarthuvad snigel Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Svartmunnad smörbult

Svartmunnad smörbult upptäcktes som främmande art utanför den polska hamnstaden Gdansk 1990 och hittades i Sverige 2008 i Karlskrona. Därefter har den spridits till flera områden runt Östersjön, och till Göteborgs hamnområde.

Det är en tålig fisk som klarar att leva i både sött och salt vatten, och den kan bli en konkurrent till andra bottenlevande fiskar som svart smörbult, tånglake och skrubbskädda. Den svartmunnade smörbulten har varierat kraftigt i antal under åren, vilket tyder på att populationsstorleken varierar och går lite upp och ner. Den svartmunnade smörbulten är ätbar och smakar gott.

Som vuxen är svartmunnad smörbult vanligen mellan 10 och 17 centimeter lång. Liksom hos alla smörbultar är bukfenornas bas sammanväxta och bildar en sugskiva. Färgen är fläckigt gulgråbrun, men under lekperioden blir hannen helt svart med vitkantade stjärtfenor. Svartmunnad smörbult har ofta en karaktäristisk svart fläck på bakre delen av den främre ryggfenan.

Mer information finns på Naturvårdsverkets webbplats:

Naturvårdsverket - Svartmunnad smörbult Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.